hannagrinnebys

Olycka på jobbet

Hej på er!
Denna vecka vände väldigt snabbt för mig, då jag var med om en otäck olycka på jobbet i onsdags på förmiddagen. Jag mår okej, idag har jag t.o.m mått ganska bra! Återupplever händelsen om och om igen i huvudet och kommer inte glömma den i första taget. Stunden i ren panik och skräck gör sig påminda och jag blir lite lätt illamående när jag tänker på hur mycket värre det kunde ha blivit om inte nödstoppet hade slagits in så pass snabbt. Tänkte förklara vad som hände så gott det går!

Olyckan
Jag jobbar då alltså på GKN som montör, jag står vid en bana och monterar växlar som kommer rullandes en efter en. Denna onsdag blev jag och två personer till från mitt skift, Maxi och Frida, utlånade till banan bredvid vår eftersom vår stod still.  Efter förmiddagsrasten kl.10 ställde jag mig vid en station som jag stått i förut, och vet hur den fungerar. Ett moment vid denna station är att man ska skruva fast en mutter lite underifrån på växeln. Jag gjorde några växlar och allt gick bra, men sen kom en växel som jag inte fick dit muttern på. Jag hittade inte hålet där muttern skulle sitta när jag kände efter med handen, som jag gjort på alla andra växlar. Jag böjer mig då fram och ska kika efter var hålet är och känner då hur min hästsvans börjar dras bakåt. Jag tror att det bara är Maxi som retas lite och drar i mitt hår, men ganska snabbt inser jag att jag sitter fast och håller på att rullas in! 99% av banans "snurrande pinnar", som banan består av, stannar vid minsta motstånd. Jag lyckades fastna i den där sista procenten av pinnen där det är en pytte, pytte, pytteliten springa in till en ytterligare roterande pinne (det är alltså en pinne inuti pinnen om man ska förklara det så enkelt som möjligt) som inte stannar vid motstånd. Den vet inte vad den drar utan fortsätter bara att snurra. Jag har inte en chans att komma loss. Jag skriker "nödstopp!" 3 eller 4 gånger och hör hur folk runt omkring mig börjar skrika. Maxi trycker in nödstopp-knappen, men då har jag hunnit rulla in så långt att jag bara var ca 3cm ifrån mitt huvud. Hela hästsvansen var inrullad och jag satt stenhårt fast, bakåtböjd över banan med nacken i 180 grader, huvudet tryckt mot banan och en smärta som inte går att beskriva. Håret dras åt så hårt och jag är helt säker på att det är på väg att slitas av. Jag hade så himla ont, men minns inte vad jag säger eller gör. Jag fick i efterhand höra att jag på något sätt höll mig lugn under hela tiden jag satt fast. Jag grät inte och kunde prata nästan obekymrat med de som var där.

En kvinna säger "du får inte hata mig nu, jag vill bara att du ska komma loss! Ta det lugnt, du är jätteduktig gumman." samtidigt som hon börjar klippa av mig håret. Det var en slö sax och mycket hår, dessutom var alla stressade och några även chockade, så det tog ett tag att få mig loss. Jag står fortfarande i samma obekväma position och känner hur trött jag börjar bli. Jag ville bara bli av smärtan, komma loss och lägga mig och vila. En annan av mina kollegor höll om mig och pratade lugnt med mig under tiden. Jag hörde röster från alla håll, "åh fyfan vad hemskt", "aj aj aj!" och "nej men gud!". Jag hörde att chefer och fler kollegor var på plats, Maxi hade gått därifrån och inte klarat av att se, liksom flera andra. Vad jag ser? Ingenting. Jag kommer inte ihåg var min blick var, om jag ens tittade eller om jag blundade. Jag kommer bara ihåg att jag hade så fruktansvärt ont och började även tänka "fan vad ful jag kommer bli utan hår". I efterhand har jag nu förstått att jag tappat tidsuppfattningen helt. Jag minns det som att de börjar klippa i mitt hår bara ett par minuter efter att jag fastnat, men har fått höra att folk hade sprungit runt i panik utan att hitta en sax och istället kommer med knivar och avbitartänger. Min kollega hade då bestämt sagt "Nej, vi ska använda en sax!".  


Likblek och chockad, i knät på Frida. 

Kommer loss
Efter ca en kvart klipper man av det sista och jag kommer loss. Jag flyger upp med huvud och svimmar av smärtan, chocken och rädslan. Jag landar i Fridas knä, och där fick jag ligga kvar medan de först väckte mig, gav mig vatten och pratade med mig för att jag inte skulle somna. Jag var så trött, jag ville blunda och sova en stund men det fick jag inte. Här kommer jag ihåg det mesta. Jag har ont i nacken och huvudet, men pratar normalt med alla omkring som sitter på golvet med mig. Jag skrattar t.o.m när dom säger "fan vad snygg du kommer bli med kort hår, det blir en ny look ju!". Jag får höra att ambulansen är på väg, och känner en lättnad eftersom jag inte vet hur skadad jag är. Inte en droppe blod spilldes och inget hår har slitits av, men jag hade väldigt ont och kunde inte riktigt röra nacken. Chocken börjar lägga sig och jag börjar tänka efter vad det var som precis hade hänt. Vad fan hade jag fastnat i? Vem tryckte på nödstoppet? Hur hittade ni en sax så fort? Allt hade gått så fort. 

Efter ett tag kom polisen och pratade lite kort med mig, frågade om personnummer och vad som hade hänt, sen pratade dom med Frida som hade stått bredvid. Då fick jag istället ligga i min teamledares knä, och skojade med honom att han fick ta mitt hår om han ville eftersom vi hade ungefär samma hårfärg. Sedan kom ambulansen och ställde fler frågor, innan de hjälpte mig upp på benen och tog med mig ut till ambulansen som skulle ta mig till Västerås. Jag kunde gå själv, trots att det inte gick snabbt då jag fortfarande var illamående och yr. På vägen till ambulansen ringer jag till Victor och ska förklara lite snabbt vad som hänt, så att han kan åka till Västerås. Jag var fortfarande i lite chocktillstånd och börjar fnissa när jag berättar att halva mitt hår är borta för att jag hade fastnat i banan. Han säger att han åker direkt och att han även ringer till min mamma. 

Höger sida av mitt huvud var väldigt svullet, en bula större än hela min hand. Det var inte hårt, utan lite mjukare och jag vågade inte röra vid det så hårt eftersom jag var rädd att den skulle spricka. Det kändes sjukt obehagligt och jag visste inte om det var farligt, så självklart blev jag rädd. Är den fylld med blod, har hjärnan svullnat upp eller vad är det som händer? Som tur var så var det bara en väldigt stor bula, som gjorde väldigt ont. Ingenting farligt! Mitt blodtryck var perfekt och temperaturen likaså. Under ambulansfärden kände jag mig helt tom. Fylldes mest med känslan "Vad hände just?". Mobilen ringde och jag såg att det var mamma, men jag orkade inte svara. Jag visste inte ens vad jag skulle säga, och jag hade ingen lust att prata heller. Jag ville bara vila nu.



På sjukhuset
Framme vid kirurgakuten strax innan kl.12 får jag lägga mig i en säng, inte i ett eget rum utan en yta som hade plats för fyra patienter. Jag fick ett av hörnet på det rummet och när jag blev lämnad ensam för första gången under hela händelseförloppet så började tårarna rinna. Dom rann och rann och rann. Jag hade så ont i huvudet, jag hade hår över hela mina arbetskläder, jag kunde inte röra nacken så bra och jag kände mig arg att detta hade hänt över huvud taget. Jag tänkte på Maxi och undrade hur han mådde efter att han blivit så chockad. Började tänka på hur synd det blir om personen som måste städa undan allt hår, kände mig ledsen över att min chef, som är så otroligt mån om oss personal, fick prata med polisen p.g.a en arbetsplatsolycka. Det känns som att jag ligger där ensam i en evighet, men till slut smsar Victor och säger att mamma kommer in till mig, för tydligen fick man inte komma in mer än en person. Efter en stund kommer hon, alldeles panikslagen i blicken, och kramar om mig. Det var så skönt att ha mamma vid min sida, äntligen en trygghet! En sjuksköterska kommer och tar lite prover, sen säger hon att en läkare ska komma och titta närmare på nacken men att alla värden ser väldigt bra ut. 

Jag försökte sova en stund, men alla positioner jag låg i var så obekväma och allt gjorde ont så jag höll mig vaken. Jag hörde av mig till en kompis, och mamma ringde runt och förklarade att jag var okej till familj och vänner. Vi var där i ca två timmar innan en jättebra läkare kom och gjorde noggranna tester på min känsel, syn och koordination. Jag fick bl.a räcka ut tungan åt höger och vänster, lyfta mina ben ett i taget och prova att gå runt några steg. Hon kände på nacken och frågade hur det kändes. Jag förklarade att det gjorde ont, men inte kändes som att det var någonting som satt fel. Hon konstaterade att det inte handlade om en fraktur, och att det var tur att jag hade "rullats" in och inte blivit utsatt för ett plötsligt ryck, för det hade gjort större skada på nacken. Huvudet var blått på höger sida och väldigt svullet, men det var ingenting farligt och jag behövde inte stanna kvar utan fick åka hem vid 16-tiden. 


Inte den vackraste frisyren. Men ändå tummen upp för att jag fick ha livet i behåll!

Får komma hem 
Vi stannade vid Max och köpte en varsin burgare, då vi inte hade ätit på länge. Åtminstone inte jag och mamma, Victor som hade fått vänta i bilen under hela tiden hade åkt iväg och köpt lite mat till sig. Jag fick dock bara i mig några tuggor, sen ville jag inte ha mer. Jag var inte alls sugen på mat, vilket kanske inte var så konstigt med tanke på vilken turbulent dag jag hade haft. Jag pratade med mormor i telefonen och förklarade allt som hänt och förstod att jag kommer få dra den här berättelsen ganska många gånger framöver. Jag pratade även med min chef, som ville veta hur jag mådde. Han sa att jag fick ta så lång tid jag behövde att återhämta mig och att jag skulle höra av mig vad jag än behövde. Jag förstod nog inte riktigt innan hur pass illa detta kunde ha slutat. Men nu när allt hade börjat lugna ner sig och jag hade pratat med några från jobbet så insåg jag att jag hade kunnat få krosskador på skallen. Nästa steg hade ju varit huvudet, och vem vet hur mitt ansikte hade kunnat se ut om det hade fått sig samma omgång som håret? Jag känner mig så tacksam över vilken tur jag haft, hur snabb Maxi varit på nödstoppet och över mina fantastiska kollegor som hjälpt och stöttat mig. Jag var ledsen över håret men tänkte samtidigt på vad min teamledare hade sagt: Hår växer ut igen, det gör inte huvuden. 

Jag pratade länge med min syster i telefonen, och även med Victors syster. Sedan började jag svara på meddelanden som hade börjat rulla in. Det känns så fint att det är så många som visar sin omtanke, att de tar sig tiden att höra av sig till mig. Jag har så snälla och underbara människor i min närhet så det är helt otroligt. 

Nästa steg nu var att bunkra upp med Voltaren, Ipren och Alvedon för nacken och huvudet. Sen var det bara att börja googla efter snygga, korta frisyrer och boka frisörtid dagen efter, tack och lov så fanns det en tid redan kl.14 på torsdagen! Jag fick ju lite ångest över tanken på att mitt hår kommer ryka, men jag hade liksom inget val. Det var bara att gilla läget och vara tacksam över att det inte blev värre än vad det blev.


Här ser ni hur mycket mitt högra öra står ut för att huvudet är svullet.


Denna bild är från idag, 3 dagar efter olyckan. Är väldigt blå bakom örat och ner mot halsen, även på kinden precis vid örat.

Visar er i ett eget inlägg hur mitt hår blev efter besöket hos frisören! Detta var iallafall en så bra beskrivning jag kunde ge av vad som hände i onsdags, och anledningen till att jag är extremt korthårig nu för tiden haha... Det är otäckt hur livet kan vända så fruktansvärt snabbt. Från att stå och montera en växel som vilken dag som helst, till att plötligt sitta fast med håret och tro att hela din skalp ska slitas loss och ha ren dödsångest. Det låter så himla klyschigt, men var tacksam över det du har och lev livet fullt ut. Rätt som det är kan det bara vända. Jag är så glad över att allt gick så bra det kunde gå, jag längtar dock till den dagen jag inte tänker på denna händelse konstant och känner den där paniken inom mig. MEN jag mår bra och kommer att bli helt återställd, nu ska jag bara lära mig att rocka min nya frissa!


Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas